Anekdoter

Jag bloggar när jag känner för det, så är det helt enkelt. Ni kan klaga, om ni nu läser det här eller om det går rakt ut i cybervärlden oläst. Strunt samma, det här är terapi. Jag har en livsskris. Jag har svårt med övergången från skola till vuxenliv. Man hade aker att göra, höll sig upptagen med läxor och prov, och man träffade sina kompisar minst fem dar i veckan. Nuföritden sitter jag hemma, har tråkigt och träffar mina kompisar fem gånger i månaden. Förra året hade jag innebandy, jag såg fram emot träningarna och inte minst matcherna. Nu är träningarna flummiga och inte särskilt givande och macerna förlorar vi bara för att ingen ställer upp för laget. Jag ångrar allt jag inte gjorde i år, åkte utomlands och var au pair, började plugga, skaffade mig ett riktigt jobb. Jag vet just nu inte alls vad jag ska ta mig till, för det finns liksom inget att värdesätta, inget att se fram emot, att längta till. Jag satt just och kollade upp resor till USA, bara sätta sig på ett plan och komma bort. Stanna borta på odefinierad tid, och bara, jag vet inte vad jag hoppas på, men kanske att leva lite.  Den här bloggen kanske vore intressant om den fungerade som en övergångsblogg, för alla som är elelr känner nån som är i samma fas i livet som jag, och antagligen hade jag också fått behållning av det också om nån kunde kommentera inläggen, utan att skriva typ, det löser sig elelr nåt annat värdelöst trams. Jag borde antagligen ta tag i mitt liv, men det är inte så lätt. Antingen måste jag tjäna mer pengar eller göra av med dom jag har jobbat ihop. Men inget utav dem känns särskilt lockande. Om man bara kunde vara liten igen, gå på gymnasiet, vara sysselsatt och få pengar man klarar sig på. Jag har inte tänkt på att ta livet av mig sen jag gick i typ fyran, men idag slog tanken mig. Inte för att jag vill, utan snarare för att det inte skulle kännas som så stor skillnad, för just nu lever jag inte iallafall.