Anekdoter

Nej, jag har inte slutat med innebandy som jag skrev att jag borde göra förut, vi har tre matcher kvar allt som allt, och jag tänker vara med på dem. Men idag efter träningen ahr jag nästan exakt samma känsla som efter förra onsdagsträingen jag var på, då jag skrev mitt förra inlägg om innebandyn. Jag tröttnade på träningen idag, ingen i mittlag verkade ha någon som helstlust att spela, mina backar flyttade sig när de andra anföll, och mina forwards stod stilla på mittlinjen, förutom nångång ivbland då de kände för att springa uppåt, då kunde även mina backar spirnga. Det var precis som om dom tyckte att det var för tråkigt att försvara sig. Jag blir ändå mest arg, elelr egentligen besviken, på våra tränare som itne säger nånting, förutom en gång, Gus sa till engång att vi skulle att jobba lite i matchen sista anfall, men då hade jag redan tröttnat och tog av mig min väst, men tydligen skulle vi sluta iallafall. Men det var inte så kul, och jag känner mig totalt avtrubbad och är så nära tårar som man kan vara, för jag bara orkar inte. Det värsta är att jag inte har nån alls at vända mig till om det här. Jag vet ju redan att jag inte har särskilt många kompisar, och jag insåg i bilen hem (bilen hem är ett ypperligt tillfälle att reflektera över livet) att jag itne har nån jag kan prata med om det här. Roa pluggar, Martin skulle inte bry sig utan börja snacka om sin löneförhöjning på Ikea eller nåt, vilket var vad vi (elle han egentligen) disskuterade i över en timme i förmiddags, Moa skulle helt enkelt inte bry sig eftersom det handlar om innebandy, David pratar jag visserligen mycket med men jag kan itne hålla på och bara klaga en massa till honom ändå, inte en sån relation vi har. Och om det nu är nån som läser det här så spelar ni antagligen i mitt innebandylag (i annat fall vet jag itne att ni läser min blogg) och tja, er är jag knappast tillräckligt bra kompisar med elelr så är ni en del av problemet ;) Så, jag skrev ju senast att jag funderade på att ta livet av mig, och de tär ju verkligen sånt här som gör en självmordsbenägen, att känna sig bara oerhört älskad. Gonatt