Anekdoter

Jag har det betydligt bättre i livet just nu. Inget har förändrats förutom min mentalitet egentligen, men det duger ju. Eller, jag vet inte, jag kanske är kär. Eller, inte kär, utan liksom intresserad och så. För jag känner nämligen itne killen alls. Det är en kompis storebror, och jag tror jag har snackat m honom en halv gång. Och med en halv menar jag att han stod oh pratade med ett gäng tjejer och killar, och jag avr en utav tjejerna. Dessutom var det jättelänge sen, så jag tror man kan sammanfatta det till att jag aldrig har snackat med honom, eller, som jag sa tidigare, en halv gång. Tror han knappt vet vem jag är ens, men det gör inget. Jag spenderade gårdagen med att titta på alla hans blder på facebook, och det kändes bra. Jag känner mig som en stalker, fast en snäll sådan, för jag vågar inte ens bli kompis med honom, men det gör liksom inte heller nånting. Jag kan sitta härhemma oc hoppas lite, drömma lite och le lite åt mig själv oc åt mina tankar. Men skulle han ha vägarna förbi skulle jag ju inte banga, men ja är realist, och jag inser att det här inte kommer leda till stort mer än en olycklig förälskelse, om ens det. Är jag konstig som blir kär i folk som jag inte känner? Ja. Men det gör inte heller nåt, för jag är lite glad igen, och det behövs i mitt liv.
Gonatt