Anekdoter

Vi sitter i bilen och diskuterar vad pappa ska handla till middagen, som kommer bestå av tacos. Jag och mamma räknar upp diverse tillbehör såsom gurka och rödlök. Sandra vaknar plötsligt till i baksätet och säger: men, ska pappa handla på ica hemma? Det skulle han så, Sandra ser sin chans att beställa: Då vill jag ha glass med krossade tomater i. Jag börjar skratta och mamma undrar vad det var hon sa egentligen. Jag upprepa (halvt på skämt, eftersom jag tror att det är två beställningar som itne har med varandra att göra) Hon vill ha glass med smak av krossade tomater! Då blir Sandra arg: Nej, det vill jag inte alls det, jag vill ha glass med krossade TOMATER! Jag börjar skratta ännu mer, eftersom hon lyckades säga fel igen, hon vill ju ha glass och krossade tomater, inte tillsammans. Fast jag är förstås ganska förundrad över vad hon ska ha krossade tomater till. Men, det visar sig att min syster har talsvårigheter, för mamma inser vad det är hon menar: Sandra, du menar med krossad choklad i va? Nu inser Sandra vad hon sagt för fel, och inser det komiska i att vilja ha glass med tomat i.

Jag inser ännu mer för var dag hur mycket jag kommer sakna skolan. Idag satt vi i datorsalen och jobbade med ett biologiarbete, tyvärr var vi ganska fnittriga, och att vi har ämnet fortplantning gjorde inte saken bättre. Vår arbetsfördelning var i stort sett såhär: jag skrev, My dikterade och Moa, tja, förlåt mig, men hon gjorde inte så värst mycket alltsom oftast. My sa att jag skulle skriva något om att man blir gravid när man har sex, vilket framkallade fnissattacker hos både mig och Moa, och som alltid innebär såna här tillfällen att vi blev exalterade och häjer rösterna mer och mer. Moa frågar om man måste bli gravid när man har sex, och My som inser vad hon sagt fel hänger med: Ja, annars är det ju inte sex? Moa (som alltså höjt volymen säger då högt och tydligt, på gränsen till att skrika) säger då så alla i datasalen hör: Meh, då har ju jag misslyckats med mitt sex!
Och så undrar folk varför man blir ledsen, sånt här kommer ju inte hända nästa år, inga spontana skrattatacker i datasalar, inga underbara ofrivilliga erkännanden inför klasskamrater, inga biologiarbeten. Och antagligen ingen My. Klart man kommer sakna det

Alla tycker att jag och Moa är jättelöjliga som blir tårögda eftersom skolan snart är slut, men kommer ju missa saker, som det som utspelade sig idag, som är ett bevis på hur underbar Atilla är. Frej kommer in till lektionen försent, och Atilla säger, på gränsen till argt. Varför drog du inte ditt kort Frej? (Till saken hör att Atilla brukar störa sig på att folk tvingas resa sig upp för att den som kommer sent ska kunna komma in) Frej blir lite ställd och svarar inte, så Atilla säger: Frej, var har du ditt kort? Frej svarar då: Nej, jag har tappart bort det. Atilla: har du tappat bort det? Frej: Ja. Atilla (tar fram ett papper): Då kan du ringa det här numret, för de har hittat ditt kort. Vad du nu ska med det till i tio dagar innan du går ut, men nu ska du ringa.
Efteråt diskuterade jag och Moa Atillas sätt att berätta för Frej att hans kort blivit hittat, och kom fram till att han antingen måste ha räknat med att Frej skulle komma sent (vilket iochförsig inte är ovanligt), eller så hade han inte gett honom kortet föränn han kom försent, så Atilla kunde få underhålla eleverna lite. hur som helst, det här kommer vi aldrig höra igen om mindre än en månad. Klart man blir ledsen...

Jag har skrattat  åt Martin när han har gjort det, ändå håller jag på att göra likadant. Visserligen är jag inte störtförälskad, men jag börjar hoppas för mycket. Bara för att en kille är artig och svarar på mina meddelanden behöver inte det betyda något. Okej, han ställer fråor till mig också, men som sagt, pojken är artig. Ändå sitter jag här och är oerhört orolig just nu, eftersom jag inte skrev någon fråga, så han har ju inget att svara på om han inte känner för det. Jag kollar inkorgen var femte minut, och känner mig riktigt bedrövad när jag inte fått något mejl ännu. Och förut, när jag fick mejl, lyste hela jag upp och jag läste hans korta meddelande med ett leende på läpparna. Jag borde inse att sannolikheten att han vill ha mig är mindre än att han inte vill ha mig, men ha känns ändå på sitt sätt perfekt, Han gillar innebandy, han är rolig, och han verkar vara väldigt social, det kommer behövas. Men, vi får väl se om han svarar nu, senaste killen gjorde det inte så, jag är väl van antar jag...

Jag sitter och skriver ett personligt brev att bifoga när jag söker ett jobb som kassörska. Pappa ligger och sover och mamma är påväg, när hon kommer in till pappa vaknar han till och ber om ett glas vatten. När mamma passerar mig frågar jag; bör man skriva att ma är trevlig? Pappa (som fortfarande halvt om halvt sover) svarar degigt: Då skulle du ju ljuga.
Tack, jag älskar dig också.